Du jag & vi

 

tänk hur vissa minnen kan stanna i hjärnan och du kan öppna dem och vara tillbaka på platsen.

Ljud lukter och känsla kan bli så klara.

 

Jag glömmer aldrig när Estonia sjönk, Anna Lindh blev skjuten eller när första planet flög in i den ena tornet.....

Jag glömmer aldrig dagen då jag fick lära mig ordet Tsunami.

 

Jag åkte till Thailand 2003 efter en förfrågan och ett impulsivt beslut.

Tänkte ok ja gör det!

Ja kan ju stanna till jul meeeen så stanna ja lite till.

och så stanna ja lite till,

å så låna jag lite mer pengar å stanna lite till. Bästa ja gjort!!!

 

Man skapade rutiner, ett hem och  nyafunna vänner blev familjemedlemmar.

 

2004 på annandagen bodde jag hemma, hade varit ute å slarvat kvällen innan.

Vakna av en konstig dröm.

Vi brukar åka buss till utestället. Samlar ihop ett stort gäng vänner och tar en buss istället för taxi. Sjukt smidigt!

I drömmen gjorde vi samma sak fast knasigt nog var transportmedlet en traktor och alla åkte på en vagn efter.

Vi kom i diket och hela vagnen välte över oss, däcken var enorma.

Folk skrek och många satt fast. Fruktansvärd dröm!

 

Gick upp och möttes av mamma och pappa i köket.

Dom säger på radion att det varit en jordbävning och det kom en våg.

Jag tänkte att Phi Phi ön ligger ju låååångt borta.

 

 

Vi som var här hemma började ringa runt till varandra, ringa till våra vänners föräldrar och snabbt förstod man allvaret.

 

När en av bästa vännerna täckte nästan hela mittuppslaget i kvällstidningen som en av de saknade,

när föräldrar ringde med gråt och frågat om jag hört något från deras anhöriga. Man var så låst och förtvivlad.

Mamma och Pappa tänkte nog vilken tur att jag inte är där nu

för mig var det bara ren ångest att jag inte var där.

Jag ville springa till Thailand.

 

Jag bara stirra på tv och följde alla nyheter,

Karlsson var en av mina bästa vänner då och jag fick låna han data

där satt jag och leta och titta efter klipp efter klipp.

Du ska inte sitta och titta på allt det där sa han!

Gång på gång bröt jag ihop, jag ville så gärna åka tillbaka.

 

Tillslut fick vi veta att alla var ok.

En lättnad men ändå hade jag en ångest över vad dom fått uppleva och går igenom.

Jag hade nog aldrig överlevt!

Att ön jag kallat hem och byn man vandra runt i dagligen var nästan helt bortspolad.

 

Jag kan lätt falla tillbaka och fastna i dokumentärer och bara älta den där vågen.

Andra grejer undviker jag helt, läser inga böcker om det och ser ABSOLUT inte några filmer som återberättar.

 

 Åka tillbaka känner ja inte heller att ja vill.  Det ja upplevde där och då är borta och bilden och minnena av mitt paradis kanske skulle ändras.

Nu förlorade jag ingen nära

men det är det många som gjort.

Många förlorade allt, många fick ärr och minnen för livet.

Vi alla träffades av denna tsunami på nått sätt.

Idag tänker jag inte fastna å stirra på hur våg efter våg rullar in utan jag tänkte plocka fram minnena från paradiset och bilderna från familjen där, tänka på fina vänner, lyssna på Anything can happen av Daniel Lemma och tänka på ljudet av longtail båtar och flipflops som slår mot sandiga hälar. 

Kärlek till alla idag ❤️